novellerulrikmunther

Jaha? Vad skulle man göra nu då, en sådan här varm sommardag? Jag har ju nästan blivit lite bortskämd att vara med Ulrik hela tiden. Jag tittar på klockan, 9.11. Kanske är Julia och Gustav uppe? Jag skickar ett sms till Julia:

”Hejsan! Lust att hitta på något? Du, Gustav och jag? :)”

 
Efter någon minut får jag ett svar.

”Visst! Jag saknar dig.. Kanske bada i Gustavs pool? :) Jag kan höra av mig till honom om du vill!”

”Okej, tack! Jag saknar dig också..:)”

Egentligen, herregud, vi hade ju sätts nyss.

Jag går ner i köket, och börjar rota lite efter frukost. Jag hittar några mackor som jag brer med smör och lägger ost på. Jag häller lite apelsinjuice i ett glas och går och sätter mig i soffan och slår på Tv:n. Det är Jims värld på 6:an, så jag låter det stå på medan jag äter min frukost. Jag drar handen över soffan, och kommer ihåg första gången jag och Ulrik träffades. Så sjukt pinsam jag var! Sen hur vi satt i denna soffa och kollade på Tv tillsammans. Mitt huvud var sprängt med tankar. Nu typ 3 dagar senare sov han över hos mig? Sjukt fort hade det gått.. Kanske för fort till och med? Men allt hade liksom klickat så bra mellan oss!  Jag hoppar till med ett ryck av att min mobil ringer. Hoppas det är Ulrik! Jag tittar, mycket fel, det är Julia. Jag klickar på grön lur och svarar.
-Hej!
-Hej! Jag har pratat med Gustav nu, och vi ska komma så fort som möjligt.
-Okej, vad bra! Jag måste bara äta upp min frukost så kommer jag. Förresten Julia, ska jag köpa med mig någonting? Typ fika eller nått?
Fika-monstren som vi är!!
-Ehhmm.. Aa! Gärna! Typ köp nått bara! Sa Julia, och det hördes att hon log.
-Okej, då ses vi snart! Jag la på.
Jag nafsade i mig mackorna i ett svep, klunkade i mig juicen och satt upp mitt hår i en tofs. 

När jag var färdig tog jag min plånbok och gick ut till cykeln som står utanför huset. Jag stoppar i nyckeln och låser upp, och cyklar iväg. Det är inte en sån lång väg till ICA, så det går fort. Men jag blir en aning andfådd i värmen.  Jag parkerar min cykel utanför, och går in direkt till kakhyllan. Jag tar ett ballerinarör utan några besluts ångest. Ballerina går alltid hem.  Jag betalar, hoppar på cykeln och beger mig hem till Gustav där dom säkert väntar på mig just nu.

Jag möts av återigen en stor kram av Julia, och en mindre kram av Gustav, som knappt säger hej till mig.
-HEJ GUSTAV, säger jag sakta till honom och vinkar i hans ansikte som inte rör sig en min.
-HEJ ALMA. Säger han dött tillbaka och går sin väg.
-Vad är det med honom? säger jag svagt till Julia som står bredvid  mig och iakttar.
-Jag vet inte?! Han blev så nu när du kom.
-Jaha, vilket TREVLIGT bemötande man fick här då. säger jag och skrattar.
Jag sätter mig bredvid Gustav som slött satt sig ned i en stolstol och stirrar ner i poolen. Julia går in för att hämta lite saft. Jag tar fram ballerinaröret och visar den för Gustav.
-Jag köpte ballerina! Säger jag för att locka Gustav att åtminstone se lite gladare ut. Detta är inte likt honom alls.
-Så bra dåå.. säger han slött som respons.
Jag lägger ifrån mig kakorna med en duns på bordet.
-Okej, vad är det?! Säger jag till honom, och han kollar snabbt på mig, men vänder snabbt bort blicken igen.
-Men inget, okej?!
Det plingar till i min mobil som ligger i min ficka, och jag tar genast upp den. Mamma.

 
”Hej gumman! Jag kommer hem idag, ungefär runt 17. Hoppas du har det bra, och att du har vattnat blommorna, jag saknar dig!  Puss”

Fan. Blomm-jävlarna. Jag skriver tillbaka:

”Okej, vad bra! Är hos Gustav nu. Saknar dig också!”

Jag stoppar ner mobilen i fickan.

Ulriks synvinkel:

Jag vaknar upp 06.15 av att min väckarklocka ringer, och jag stänger av den. Jag vänder mig sakta om för att se så att jag inte väckte Alma – och det hade jag inte gjort. För där låg hon och snusade tungt . Så söt hon var. Det bruna håret låg lite för ansiktet så jag förde bak det bakom hennes öron. Hon vred till och la ifrån sig ett litet läte. Jag frös till, och steg sakta upp från sängen. Jag satt på mig kläderna jag hade slängt på stolen igår kväll. Det minns jag plötsligt allting. Gud. HERREGUD! Jag finner inte ens ord för hur mysigt det var. Jag kände mig liksom så trygg i hennes sällskap.  Jag går fram till hennes spegel hon har på garderobsdörren och fixar till mitt hår. Jag tar upp min gubbkeps från golvet och sätter på den på huvudet och rättar till den lite. Var det inget mer jag hade med mig? Nej, jag tror inte det. Tänker jag. Jag vänder mig om och ser att Alma nu vänt sig om i sängen, tänk om hon vaknat? Jag går fram till henne och viskar:
-Alma…?
Ingen respons. Så jag pussar henne lätt på pannan och är på väg ut ur rummet. När jag direkt kommer på. Jag kan ju inte bara lämna henne. Hon kommer ju vakna upp, och jag inte är där. Plötsligt får jag syn på en bunt gula post-it lappar. Jag tar en och skriver en liten hejdå-lapp. Nej, gud den blir ju för lång! Hon kanske tycker att jag är för ”gulligull” eller ”på” henne. Äsch, det får bli bra.. Jag tar en sista titt på Alma, sedan vänder jag och går ut genom dörren, ner för trappan, och ut på väg hem igen i morgon solen.  Jag vill ju egentligen vakna upp där med henne, men vad ska man göra åt det om man är artist som jag?

Efter att ha varit hemma och duschat och bytt kläder och fått i mig lite frukost, sedan satt mig på tåget på väg till Malmö. Väl på signeringen i Malmö, tittar jag ut genom en liten glipa och ser en låååång kö av människor som väntar på mig. Jag känner mig en aning nervös, men det gör jag ju alltid vid sådana här lägen. Jag skakar på händerna och rättar till skjortan lite. Sedan går jag ut fram dit jag ska sitta och signera och hör direkt en massa skrik och jubel för mest tjejer. Jag ler stort och vinkar till dom alla, och pratar lite. Typ säger hej och tack för att dom kom. Men allt jag kan tänka på är Alma, och hur söt hon är, och hur alldeles UNDERBAR hon är. Jag sätter mig vid bordet och de första personerna kommer fram. Det är två stycken tonårstjejer på cirka 15-16 år och dom är helt exalterade och står och hoppar av glädje. Det vill ha sina, eller ja, mitt album signerat och även ta ett kort med mig. Jag sätter på mig ett leende och tänker på Alma. Fy vad jag saknar henne. Jag säger hejdå till tjejerna och nästa person kommer fram.

Borde jag skriva mer från Ulriks perspektiv? Kommentera i så fall! 

Jag vaknar med ett leende på läpparna, eftersom jag ligger här med Ulrik. Så jag vänder mig om för att väcka honom, men där finns ingen Ulrik? Juste! Han skulle ju på den här signeringen i Malmö tidigt på morgonen. Jag suckar. Han skulle ju säga hejdå… Men samtidigt är jag otroligt glad över det som hänt dagen därpå. Jag låser upp mobilen för att se vad klockan är, och om han möjligtvis skickat ett litet sms eller nått… Klockan är 8.56, men icke finns det något sms. Han kunde ju åtminstone skickat godmorgon eller nått! Inte bara stuckit! Aja, jag kunde väl inte begära så mycket antar jag. Så jag tog på mig mina tofflor som stod lite under sängen, och suckade en gång till. Jag ville inte resa mig upp. Allt kändes så himla trist utan honom vid min sida. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att resa mig upp, och lyckades. Jag tog upp min hårspray som Ulrik haft ner på kvällen när vi var mitt upp i allt hångel, haha. Jag skrattar till, och plötsligt mår jag lite bättre. På skrivbordet hittar jag en gul post-it lapp med text på, och jag börjar läsa.

”Godermorgon sockertopp! Hoppas du sovit gott. Ledsen att jag inte väckte dig i morse, du såg så himla söt och fridfull ut i din tunga sömn.

Jag är tvungen att sluta läsa. Blir så himla varm i hela kroppen och jag spruttlar till med benen och pressar lappen intill min hals/bröst. Han är SÅ söt! Jag läser vidare.

”Tack så mycket för igår. Det var super mysigt!"

Mysigt. Mysigt. Det var MYSIGT! Ja, för det var det ju verkligen! Mysigt. Underbart. Haha.

 ”Vi får ta och träffas snart igen tycker jag! Jag ringer sen, kanske ikväll. Men det är så mycket nu.. Nu ska inte denna lapp bli alltför lång! Men jag hoppas du inte blev allt för förtvivlad att vi inte hann säga hejdå. Men hejdå, då! Jag kommer att tänka på dig hela dagen och jag längtar redan efter dig..  Puss och kram, Ulrik”

 Hur sött?! Nej men alltså på riktigt! Hur gullig var han inte?! Hur han skrev, Men hejdå, då! Haha, skärpning Alma! Kanske var det riktiga känslor som kom och attackerade min kropp och själ. Haha, underbart var det i alla fall. 

Förlåt att det blev lite kort, men annars, vad tycker ni? Kommentera 2 kommentarer (från olika personer) så försöker jag lägga upp ett nytt kapitel så fort som möjligt! Så sätt igång! Jag vet att ni kan! :D

Nu står jag utanför biografen med solglasögon på, och står i solen o solar. Ville komma lite tidigare idag, eftersom Ulrik fick stå och vänta på mig igår. Ville inte komma dit rusande igen som. Där står jag, med slutna ögon och njuter av solen och tänker på Ulrik. 

-Nemen, här står du och steker? Säger Ulrik och kommer gåendes emot mig. Idag hade han ett par slitna mörka jeans, ett linne och en brun lite gammeldags kofta över som han dragit upp i armarna. Och så självklart en gubbkeps på det också. Jag. Dör.
-Haha, alltid! Flinar jag och tar av mig solglasögonen.
Han ger mig en bamsekram, och jag kramar tillbaka.
-Ska vi gå in? Frågar han, och vi går in.
-Denna gång bjuder jag! Säger jag övertygande.
-Ptss! Nej, det gör du inte! säger han envist.
Jag antar att vi båda var envisa…
-Eh, JO!
-Eh.. NEJ! Envisas han.
-JOO!! Säger jag till honom envist.
-Men ååh! Suckar han. Okej, vi gör såhär: Du betalar snacksen, och jag biljetterna? Fine?
Shit. Vi var verkligen envisa båda två, haha. Men det fick väl bli bra, jag menar, han gav sig verkligen inte!
-Fine. Jag skrattar, han ler tillbaka.

Han köper biljetterna, och sen går vi för att bestämma snacks när en grupp av ungar på 11-13 års åldern kommer fram till oss lite småblyga. Antagligen för att be Ulrik om en autograf.
-Hallå, hallå! Säger Ulrik. Han är nog van vid detta.
-Kan du ge oss en autograf Ulrik? Säger en tjej som står längst fram och ser så söt ut.
-Absolut! Jag har tyvärr ingen papper eller penna med mig…
-Men det har vi! Susanna, ta fram det. Säger hon till tjejen som står bakom henne.
Visste dom att Ulrik skulle hit eller? Söta var dom i alla fall. De ger Ulrik papper och penna, och han skriver under med sin autograf.
-Såå.. här har ni! Säger Ulrik.
-Tack så mycket! Säger tjejen som står längst fram, och de piper iväg.
-Naw, så söta dom var.. säger jag till Ulrik.
-Haha jaa..
Sedan går vi och bestämmer snacks, och det blir popcorn. Standard. Man måste äta popcorn på bio. Det bara är så. Vi går in i biosalongen, och sätter oss på våra platser längst bak. Vi börjar äta av popcornen som vi ställt mittemellan oss.
-Åh! All dessa bioreklam…! Säger Ulrik stönande och slänger sitt huvud bakåt..
-Oj, oj, oj.. Någon som har dåligt tålamod här eller? Säger jag lite retsamt och puffar honom med axeln. Han skrattar och ser på mig.
-Nej, men jag håller med.. Sjukt irriterande… Vem orkar det liksom? Fortsätter jag.
-Aa, eller hur.. säger Ulrik och proppar munnen full med popcorn med hans ögon fästa på bioduken. Jag kollar på honom. Tänk om det faktiskt skulle bli någonting mellan oss? Eller var det kanske bara tillfälligt? Typ som en sommarflirt? Kanske var allt detta bara en lång dröm? Imorgon kanske Ulrik skulle dumpa mig helt, och aldrig höra av sig igen? Jag vet att man inte ska tänka såhär, men det är svårt att låta bli. Jag menar.. Det är självaste Ulrik Munther jag sitter här med. Och jag är fortfarande… jag. Nobody, liksom.
-Haha, varför kollar du på mig? säger Ulrik när han märker att jag suttit och stirrat på honom i ett tag.
-Oj, nej, jag vet inte, haha. Nu kollar vi på filmen.
Vilken timing! Tack filmen för att du började.. Vad skulle jag sagt annars? Ehh.. Joo.. Jag liksom tänkte att du kommer kanske dumpa mig när som helst och så… Nej, det hade ju inte funkat. Kanske var detta helt enkelt för bra för att vara sant, och jag var tvungen att inse det. Njuta av det. Han log mot mig så jag smälte sönder i mitt säte, och jag log tillbaka. Han tog min hand, och flyttade lite närmare mig.
-Jag hatar egentligen såna här filmer, viskade jag till Ulrik.
-Va?! Men varför sa du inte det? Vi hade ju kunnat gått på nån annan! Flinar han chockat åt mig.
-Haha, ville inte verka som en bitch. Nu kollar vi!
Han skrattade lite tyst åt mig, men det kändes ändå bra. Allt kändes så himla bra!

SUPER taggad att skriva ett till! Jag har redan börjat, hihi!
Samma sak gäller, kommentera, så lägger jag ut ett till! :)

Jag går ner till köket för att äta frukost, klockar på klockan och ser att den är 11.00 – gud så skönt med helg! Ikväll ska mamma och jag för en gångs skull ha en lugn och skön kväll och kolla på film och käka godis. Bara vi två.
-God morgon Alma!  Säger mamma och pussar mig på kinden. Eller ska man säga förmiddag, kanske?
Det luktar ljuvligt med nybakat bröd. Det har blivit lite av en tradition för mamma att alltid gå upp tidigt och baka frukostbröd, förstår inte hur hon orkar.
-Haha, God morgon! Kan jag få äta frukost nu, jag är superhungrig!
-Visst! Du gumman, vi kan tyvärr inte ha filmkvällen vi pratade om igår, det kommer över en av mina kompisar med familj här ifrån Göteborg och äter middag. Och jag skulle gärna vilja att du hjälpte till nu på dagen, och var där på middagen.
Där rök den dagen. Fan, pallade verkligen inte vara fin för några människor jag inte ens kände.

Jag är inne på mitt rum och försöker hitta någonting någorlunda fint att ha på mig inför middagen, men samtidigt inte för uppklätt. Min telefon ringer på mitt skrivbord medan det ringer på dörren. Jag tar telefonen.
-Hallå? säger jag utan att kolla vem det är som ringer.
-Hej Alma! Svarar Gustav i andra änden.
-Hej, hur är det?
-Jo, tack. Själv? Vi sitter hemma hos Julia, lust att komma över?
-Nej, tyvärr, jag kan inte.. mamma har några kompisar som kommer över och äter middag.. Jag skulle gärna men..
-Det är lugnt, avbryter han. Kan du imorgon?
-Jag tror det, men jag ringer då.
-Ha de! Julia hälsar!
-Hälsa tillbaka!

Jag klickade av dom. Så söta dom var, och jag ville verkligen dit.
Jag sätter på mig ett par jeans och en vanlig stickad tröja. Var de tvungna att komma redan? Jag tittar mig snabbt i spegeln innan jag går ner för att hälsa på gästerna. Jag hör röster från mamma och några andra personer från hallen. Jag vill inte..
-Hej! säger nån tjej i mammas ålder till mig som jag inte alls känner igen. Jag skakar hennes hand och svarar med ett ynkligt och svagt hej.
Bakom henne ser jag en kille som står och ler lite svagt mot mig, redo att hälsa på mig. Han har blont rufsigt hår instoppat under en grå gubbkeps. Vänta, SHIT – Det är ULRIK MUNTHER! Jag får panik, blir stum och flyr in i närmaste badrum och låser dörren. Jag stirrar med stora ögon in i spegeln – Ulrik Munther – i mitt hus! Och här står jag i slappokläder, tyckte jag i alla fall. Hade jag vetat att han hade kommit skulle jag ägnat timmar innan och fixat mig och valt kläder. Varför sa inte mamma det till mig?? I och för sig har jag aldrig berättat att jag riktigt ”älskar” honom, men ändå. Varför sprang jag in hit för? Varför måste jag vara så otroligt pinsamt! Nu vågar jag ju inte gå ut… Fan. Okej nu kör jag, tänker jag samtidigt som jag öppnar dörren till badrummet.
-Jag var liksom bara tvungen att.. eeh… säger jag som någon sorts failad bortförklaring. Går det att bli mer pinsam?
-Hejsan, Ulrik, säger han till mig och sträcker fram handen. Jag antar att han förstår att han var orsaken till att jag sprang in i badrummet sådär, han är nog van.
-Alma, svarar jag och skakar hans hand blygt. Jag försöker att samla mig för egentligen vill jag bara skrika, hoppa och krama honom. Hallå -  det är ULRIK MUNTHER!?

Jag drar in mamma i köket när alla har tagit mat och gått och satt sig utomhus på balkongen. Det var kanske en 3-4 stycken, och vi hade en stor balkong.
-Varför sa du inte att det var Ulrik Munther!?! Småskriker jag lite smått förbannat mot henne.
-Oj, ta det lugnt! Jag visste inte att du gillade honom så! Vaddå, är han super känd eller?
-Jaa, mamma, jaa, det är han!! Fortsätter jag irriterat.
-Förlåt då, gå ut och ät nu gumman så kommer jag snart!
Jag går ut och sätter mig bredvid Ulrik, eftersom alla andra platser är upptagna. Han ler mot mig, och jag ler tillbaka. Han tror säkert jag är galen.

När alla har ätit färdigt ska man självklart sitta och prata i flera timmar och pinas med massa frågor som; Vad ska du bli när du blir stor då, Amanda? Vilken gymnasium ska du gå på, Amanda? Vad gillar du och göra då, Amanda? O.s.v. Ren tortyr om du frågar mig. Speciellt nu när jag har gjort bort mig så otroligt också. Jag vill bara spola tillbaka tiden och göra om allting.
-Spelar du något instrument, Alma? Frågar plötsligt Ulrik mig från ingenstans och vi lämnar snabbt de ”vuxnas” konversation.
-Lite gitarr, typ… svarar jag. Du då?
Dum fråga, jag vet ju att han spelar typ alla instrument i världen.
-Jag spelar gitarr, munspel, elgitarr, piano och typ lite trummor, svarar han och ler supersött.
Gud, jag smälter snart, han var så super socker söt!
-Men.. Du tog en paus från gymnasiet, va? Frågar jag honom, fast jag vet att han gjorde det.
-Aa, precis. Kände liksom att det blev så mycket med både skolan och musiken.
-Aa, jag förstår..
Plötsligt pratade vi om allt mellan himmel och jord, och allt kändes så bra trots min fina entré!

-Ni ”ungdomar”, skulle ni kanske vilja gå in och se på tv eller något? Det börjar bli lite kyligt ute. Frågar mamma. Jag förstår att hon vill vara själv med de andra, och hon kanske förstod att vi ville vara själva. Eller i alla fall jag ensam med honom.

Jag tittade på honom och han ler och höjer lite på ögonbrynen. Jag tar det som ett ja.
-Visst! svarar jag. Och reser mig upp för att gå in, och Ulrik följer efter.
Jag satt mig i soffan och slog på tv:n, han satt sig i andra änden.
-Vad gillar du att se på? Frågar jag honom samtidigt som jag zappar runt bland kanalerna.
-Eehmm. Ja, det var en bra fråga du! Svarar han med sin söta göteborgska dialekt och skrattar lite. Jag skrattar tillbaka. Jag sitter här med Ulrik Munther, detta är HELT otroligt! Jag tror inte riktigt jag har fattat det än. Vi sitter typ, mindre än 1 meter ifrån varandra!!
-Ska vi se på det här? Frågar jag och kollar på honom.
-Det blir jättebra.

Jag och mamma följer han och hans mamma och pappa till dörren när de ska gå efter en lång men helt underbar kväll. Tiden har gått väldigt fort.
-Du, skulle jag kanske kunna få ditt nummer, så kan vi ju kanske ses igen? Alltså om du vill såklart!! Frågar han mig försiktigt och jag blir chockad.
-Öhmm… aa, visst! Svarar jag och ger honom mitt nummer. Här!
-Tack. Ler han och kramar mig hejdå. Vi ses!
Jag får inte till några ord och vinkar bara hejdå. HERREGUD. Vad hände just? Han kan ju inte vart så intresserad av mig än, eller?

Hej, jag heter Alma! Jag är en tjej på 16 år, som bor i en ganska stor och hemtrevlig lägenhet i Göteborg med min mamma inne i centrum.  Jag är det ända barnet, vilket kan vara både skönt och otroligt uttråkande ibland. På min fritid spelar jag gitarr, och jag brinner verkligen för det! Jag kan finna mig själv sitta i mitt rum och bara spela. Man får aldrig någonting gjort. 

I min skola är jag inte alls speciellt populär, men inte mobbad på något sätt heller. Det finns bara en massa falska fjortisar på min skola.  De enda vännerna jag egentligen har är mina bästa kompisar Gustav och Julia. Jag älskar dom över allt annat! Vi är det här lilla ”tönt-tråkiga” gänget i skolan. Men det tycker självklart inte vi. Vi ser liksom helt normala ut, faktiskt, och har tusen gånger roliga än ”de andra”.  Jag och Gustav hade en grej för 2-3 år sedan, när jag var fjortis, och han var med dem ”coola” grabbarna. Vi var aldrig tillsammans, men vi kysstes och betedde oss som vi var tillsammand. Nu är vi bara vänner, och jag känner ingenting för honom.
För cirka en månad sedan fyllde denna Ulrik Munther 18 år gammal. Då var den första gången jag fick reda på vem han var (jag vet, sent). Alla mina facebook-vänner (fjortisarna från min skola) la ut en bild på honom i sin logg och skriv ”GRATTIS SNYGGASTE ULRIK MUNTHER PÅ 18-ÅRSDAGEN, JAG ÄLSKAR DIIIIIG <3<3<3”eller något liknande. Jag såg på bilden att, damn, han var rätt snygg. Jag gick in på youtube och sökte på ”ulrik munther”, var lite osäker på om t:et i Munther skulle komma före h:et, men jag lyckades skriva rätt, även om min stavning suger. Det kom upp flera träffar och jag började lyssna på hans låt ”Boys Don’t cry”, om jag inte minns helt fel. Jag tyckte den var jättebra, och började lyssna på fler och fler låtar av honom. Och jaa, jag blev fast helt enkelt.  

Jag har precis kommit hem från skolan en vanlig dag. Och här hittar ni mig nu, sittandes i min säng och lyssnar på min spotify-lista av Ulrik den bästa Munther. 
- I put my sunglasses on, just as I walk out the doooor. To hide from judging eyes and human contact over all.. sjunger jag I takt med Fool.
- Fint du sjunger gumman! Skriker mamma utanför dörren med en viss ironi I rösten från hallen antagligen.
Jag skrattar till men skäms lite.
-Tack!
Jag söker på Ulrik Munther på google och bläddrar genom alla bilder. Han var SÅ snygg! Tänk att en dag få träffa honom. Face to face. Eller typ bli tillsammans o grejer. Haha, dream on girl!