novellerulrikmunther

Ulriks synvinkel:

Jag vaknar upp 06.15 av att min väckarklocka ringer, och jag stänger av den. Jag vänder mig sakta om för att se så att jag inte väckte Alma – och det hade jag inte gjort. För där låg hon och snusade tungt . Så söt hon var. Det bruna håret låg lite för ansiktet så jag förde bak det bakom hennes öron. Hon vred till och la ifrån sig ett litet läte. Jag frös till, och steg sakta upp från sängen. Jag satt på mig kläderna jag hade slängt på stolen igår kväll. Det minns jag plötsligt allting. Gud. HERREGUD! Jag finner inte ens ord för hur mysigt det var. Jag kände mig liksom så trygg i hennes sällskap.  Jag går fram till hennes spegel hon har på garderobsdörren och fixar till mitt hår. Jag tar upp min gubbkeps från golvet och sätter på den på huvudet och rättar till den lite. Var det inget mer jag hade med mig? Nej, jag tror inte det. Tänker jag. Jag vänder mig om och ser att Alma nu vänt sig om i sängen, tänk om hon vaknat? Jag går fram till henne och viskar:
-Alma…?
Ingen respons. Så jag pussar henne lätt på pannan och är på väg ut ur rummet. När jag direkt kommer på. Jag kan ju inte bara lämna henne. Hon kommer ju vakna upp, och jag inte är där. Plötsligt får jag syn på en bunt gula post-it lappar. Jag tar en och skriver en liten hejdå-lapp. Nej, gud den blir ju för lång! Hon kanske tycker att jag är för ”gulligull” eller ”på” henne. Äsch, det får bli bra.. Jag tar en sista titt på Alma, sedan vänder jag och går ut genom dörren, ner för trappan, och ut på väg hem igen i morgon solen.  Jag vill ju egentligen vakna upp där med henne, men vad ska man göra åt det om man är artist som jag?

Efter att ha varit hemma och duschat och bytt kläder och fått i mig lite frukost, sedan satt mig på tåget på väg till Malmö. Väl på signeringen i Malmö, tittar jag ut genom en liten glipa och ser en låååång kö av människor som väntar på mig. Jag känner mig en aning nervös, men det gör jag ju alltid vid sådana här lägen. Jag skakar på händerna och rättar till skjortan lite. Sedan går jag ut fram dit jag ska sitta och signera och hör direkt en massa skrik och jubel för mest tjejer. Jag ler stort och vinkar till dom alla, och pratar lite. Typ säger hej och tack för att dom kom. Men allt jag kan tänka på är Alma, och hur söt hon är, och hur alldeles UNDERBAR hon är. Jag sätter mig vid bordet och de första personerna kommer fram. Det är två stycken tonårstjejer på cirka 15-16 år och dom är helt exalterade och står och hoppar av glädje. Det vill ha sina, eller ja, mitt album signerat och även ta ett kort med mig. Jag sätter på mig ett leende och tänker på Alma. Fy vad jag saknar henne. Jag säger hejdå till tjejerna och nästa person kommer fram.

Borde jag skriva mer från Ulriks perspektiv? Kommentera i så fall!