novellerulrikmunther

Hej, jag heter Alma! Jag är en tjej på 16 år, som bor i en ganska stor och hemtrevlig lägenhet i Göteborg med min mamma inne i centrum.  Jag är det ända barnet, vilket kan vara både skönt och otroligt uttråkande ibland. På min fritid spelar jag gitarr, och jag brinner verkligen för det! Jag kan finna mig själv sitta i mitt rum och bara spela. Man får aldrig någonting gjort. 

I min skola är jag inte alls speciellt populär, men inte mobbad på något sätt heller. Det finns bara en massa falska fjortisar på min skola.  De enda vännerna jag egentligen har är mina bästa kompisar Gustav och Julia. Jag älskar dom över allt annat! Vi är det här lilla ”tönt-tråkiga” gänget i skolan. Men det tycker självklart inte vi. Vi ser liksom helt normala ut, faktiskt, och har tusen gånger roliga än ”de andra”.  Jag och Gustav hade en grej för 2-3 år sedan, när jag var fjortis, och han var med dem ”coola” grabbarna. Vi var aldrig tillsammans, men vi kysstes och betedde oss som vi var tillsammand. Nu är vi bara vänner, och jag känner ingenting för honom.
För cirka en månad sedan fyllde denna Ulrik Munther 18 år gammal. Då var den första gången jag fick reda på vem han var (jag vet, sent). Alla mina facebook-vänner (fjortisarna från min skola) la ut en bild på honom i sin logg och skriv ”GRATTIS SNYGGASTE ULRIK MUNTHER PÅ 18-ÅRSDAGEN, JAG ÄLSKAR DIIIIIG <3<3<3”eller något liknande. Jag såg på bilden att, damn, han var rätt snygg. Jag gick in på youtube och sökte på ”ulrik munther”, var lite osäker på om t:et i Munther skulle komma före h:et, men jag lyckades skriva rätt, även om min stavning suger. Det kom upp flera träffar och jag började lyssna på hans låt ”Boys Don’t cry”, om jag inte minns helt fel. Jag tyckte den var jättebra, och började lyssna på fler och fler låtar av honom. Och jaa, jag blev fast helt enkelt.  

Jag har precis kommit hem från skolan en vanlig dag. Och här hittar ni mig nu, sittandes i min säng och lyssnar på min spotify-lista av Ulrik den bästa Munther. 
- I put my sunglasses on, just as I walk out the doooor. To hide from judging eyes and human contact over all.. sjunger jag I takt med Fool.
- Fint du sjunger gumman! Skriker mamma utanför dörren med en viss ironi I rösten från hallen antagligen.
Jag skrattar till men skäms lite.
-Tack!
Jag söker på Ulrik Munther på google och bläddrar genom alla bilder. Han var SÅ snygg! Tänk att en dag få träffa honom. Face to face. Eller typ bli tillsammans o grejer. Haha, dream on girl!